nu är det på riktigt.

igår träffade jag mathilda för sista gången innan hon flyttar till USA.
det var rätt jobbigt, kunde verkligen inte hålla tårarna tillbaka
men jag vet att hon kommer få det grymt bra och jag hoppas att hon lever livet.
här hemma är hon saknad i alla fall.

take care ciggis / louise

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback